Beslutsångest

Ojojoj, jag har mycket skrivning att ta igen nu alltså. Har fakitskt allt från sympatikramen till Ebba von sydow i bakhuvudet så nu vet ni lite om vad som kommer upp här på bloggen snarast. Men idag tänkte jag skriva kort om en rolig situation som hände nu på morgonen. Det var nämligen så att en nära vän sov över hos mig igårkväll. Vi kanske gick och la oss lite sent men vi kom upp i alla fall och åt frukost tillsammans med min mamma. Runt kvart i 8 gick mamma hemmifrån och jag och min vän fortsatte morgonen med att fixa oss i ordning inför skolan. Efter ungefär 5 - 10 min efter det att mamma gått hemifrån ringer telefonen och jag vet direkt att det är mamma. Hon är trots allt den enda som ringer klockan 8 på morgonen på hon har glömt någonting eller ska påminna mig. Så jag svarar... Jag: Jaaa, hej mamma! Mamma: Hej.. det är jag. Jag: Mm, men vad vill du? Mamma: Jo.. Vad gör din kläning i ett träd påväg till bussen? Jag stod som ett frågetecken i ungefär 2 min då jag kom på att min kära vän som för tillfället var hemma hos mig hade lånat den någon vecka tillbaks. Jag la snabbt på med mamma och ropade rätt så ilsket efter min vän att det inte var okej att hänga upp min klänning i ett träd. Hon förstod inte så mycket och såg rätt ledsen ut. Men efter ett tag fick vi ihop det till att hon måste ha tappat den på marken när hon kelv ur bilen eftersom hon hade den i knät då och sen måste någon ha hängt upp den i ett träd. Senare på kvällen när jag, mamma och pappa sitter framför tv:n : Mamma: Visst var det bra att jag såg din kläning? Jag: Ja, verkligen. Pappa: Vadå? Mamma: Jo, Matildas lila klänning hängde i ett träd imorse på väg till bussen. Pappa: Jaha, var det din klänning? Tänka sig hur långt min garderob sträcker sig! Morsning/ MM