Ååh.. allting är så himla jobbigt. Varför måste man bråka? Är det verkligen så svårt att hålla sams?
Mamma säger alltid till mig att det bästa är om man ber om förlåtelse och kramar om varandra, men jag tycker det är jätte jobbigt att be om ursäkt och erkänna att man (kanske!!) gjort något fel...
Det började såhär..
Min lilltå har varit jätte sur på mig enda sen i lördags... Jag tror det var för att jag gick så långt, men det gjorde jag ju inte för att vara elak mot den? Jag har alltså inte gjort något fel!
Men, i alla fall. Den flippade verkligen! Har aldrig sett den så arg förut...
Den är sådär röd och svullen som man blir när man är rasande,
ni vet.
Jag har alltid jätte problem med att erkänna när jag gjort fel... Känns liksom som att motparten vinner då.
Så imorse när jag skulle välja skor hade jag lite beslutsångest.
Jag tittade på mina sneakers och hörde mammas röst i mitt huvud.
"Be om ursäkt till den lilla tån... Stackaren. Du gick ju väldigt långt..."
Nästa sekund kom gamla vanliga jag tillbaka (ni vet, egoisten enligt matilda).
"Om du tar sneakersen så vinner ju tån! Ta dina nya, högklackade skor istället! Du har inte gjort något feeeel, det är tån som överreagerar, den är så jävla töntig. Vadå, tål den ingenting eller?"
Det slutade med att jag tog de högklackade skorna, så vi är fortfarande ovänner...
Johanna
Anpassad sökning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar