Imorgon är det Alla Helgona och min mamma har bjudit över ett par vänner på middag.
"Vad har du tänkt laga för mat på lördag mamma?" frågade jag henne igårkväll i soffan.
"Köttgryta!"
"Men det är ju verkligen det enda vi bjuder på här hemma när vi har middagar... Kan vi inte hitta på något nytt, kul istället? Kommer du ihåg den där indiska maten jag lagade till en tjejmiddag i våras? Det var sjukt gott!"
"Men... Det är ju vegetariskt... De vill ju ha kött!"
"Har du frågat om de vill ha kött?"
"Nej, men jag vet att de förväntar sig att få kött!."
"Okeeeeej... Vem sa att man alltid måste göra det som folk förvantar sig då? Aja. Vi äter väl köttgryta. Men det är verkligen sjukt tråkigt och blygt av dig."
"Jaja..."
Imorse hade jag klätt på mig och fixat iordning mig inför jobbet. Jag satt upp håret i en knut och tänkte gå ner för trappan för att äta frukost. Sedan fästes mina ögon på ett gammalt, stort, mönstrat och oerhört fult diadem som låg 
på golvet i mitt rum. Jag tog upp det och satte det som hjässan, som det ska sitta. Det såg inte tillräckligt konstigt ut för att någon skulle lägga märke till det, så jag drog ner det så att det låg mitt i pannan, som ett pannband.
Jag gick ner för trappan och satte mig vid bordet mitt i mot mamma för att äta. Hon gav mig en konstig blick.
"Ditt diadem håller på att ramla ner..." sa hon och såg bekymrad ut.
"Nej det gör det inte."
"Ska du ha det sådär på jobbet?"
"Japp!"
"Det ser lite konstigt ut..."
"Gör det? Vad bra! Jag struntar faktiskt i om folk inte förväntar mig att jag ska se ut så här idag!"
"Okej. Jag förstår vad du försöker göra här Johanna!! Du försöker bevisa för mig att du vågar göra något som folk inte förväntar sig bara för att du tror att jag inte vågar laga något annat än köttgryta imorgon!! Du har fel! Jag ska laga något som jag aldrig har lagat förut, så det så! Jag är inte feg!"
"Bra!"
1-0 till mig!
johanna